Mentalcoach någon?

Imorgon är det dags för mig och Vilda att göra det absolut bästa vi vet tillsammans, nämligen tävla. Första gången på mycket länge eftersom klobrottet tog lång tid på sig att läka. Så imorgon är det äntligen dags igen! Eller...? Det enda jag känner är ångest. Jag vill verkligen inte åka. Inte peppad det minsta och det enda jag ser framför mig är riktigt usla lopp och en onödig resa. Desstum en arbetsdag fattigare för att jag tagit ledigt för att åka och tävla. Jag är så himla trött på att känna såhär. Jag älskar att träna och tävla med Vilda och tävlingsdagarna brukar vara roliga och jag brukar alltid vara väldigt inspirerad efteråt. Just den här gången känns det extra uselt, och kanske beror det på att vi är ur fas. Att vi inte tränat ordentligt på månader och inte träffat några träningskompisar på mycket länge. Kanske beror det på att jag inte har något agilitysällskap imorgon mer än min mamma som följer med som resesällskap. Jag vet inte, men jag måste verkligen hitta ett sätt som får mig att tänka om, ett sätt som får mig att skapa något bra av nervositeten istället för att bara skapa en massa negativa känslor. För om jag inte får ordning på mina nerver och min känsla inför tävlandet så är det nog dags att börja lägga ner det här.. För det är inte roligt längre. Och det märkliga är att det bara blir värre och värre. Framförallt ju bättre och bättre det går. Sedan vi kom upp i trean har det varit ett helvete av nervositet rent ut sagt. Imorgon ska jag dessutom tävla Yra för första gången. Men vad det gäller henne så blir inte nervositeten så stor av den anledning att jag vet att vi inte behöver "bevisa" något. Vi har knappt tränat ihop, åtminstone inte kontinuerligt, och tävlingen imorgon blir verkligen bara på skoj. Inget allvarligt. Sedan är väl tanken att hon ska få komma med på tävlingarna framöver, vilket jag verkligen tycker skulle vara kul. Men det är planerat först till våren så att vi får möjlighet till ordentlig grundträning nu under vinterträningarna. Nej, jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig genom detta. Önskar mig nog en mentalcoach i julklapp helt enkelt...