tisdag 23 oktober 2012

Ibland gör hon mig så stolt..

Som när vi alldeles nyss var ute. Vilda går lös och stannar vid trottoarkanten när vi ska gå över gatan, tvärsöver vägen kommer en schäfer gående och gör utfall och blir bångstyrig så fort den får syn på Vilda. Men hon står med blicken fästad vid mig och väntar på att få gå över, släpper sedan över henne och hon ägnar inte schäfern en blick trots alla ljud och rörelser den utförde. Mattes pärla!

Ja, och så har vi den lilla klon då ja. Eller pulpan som det nu kvarstår av den. I lördags tog vi bort bandaget och fick se pulpan för första gången. Den är inte så...mysig. Så nu rengör vi den dagligen och Vilda får gå med sko på sig utomhus. Vi testade att ha på henne tratten första kvällen men ko´nstaterade ganska snabbt att det aldrig skulle gå. Det var som att stänga av hela hunden, huvudet släpade praktiskt taget i marken och hon rörde sig inte en millimeter. Dessutom försökte hon krafsa av sig den HELA tiden och jag vill inte gärna att hon skrapar upp den där rosa lilla saken som ticker ut från tån, hua! Så nu kör vi på babysockor när hon inte är under uppsikt - funkar prima!

Vi försöker att inte anstränga henne så mycket under tiden den läker, försöker undvika långa promenad och saker som skulle kunna skada pulpan. Men så jävla pigg som hon blir av att inte göra någonting så lär hon snart skada den genom sina rusningar inomhus. Jag blundar varje gång hon hoppar upp och ner i soffan, hon visar inte minsta tendens till försiktighet! Så ont verkar hon inte ha, vilket ju är väldigt skönt! Hoppas att läkningen går fort så är vi snart fit for fight igen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar